Idioti

Det är som dominoplattor som börjar falla, det är ingen mening med att försöka börja bygga upp föränn allt har raserat och fallit platt.
En dag så vet man, en dag har man gått igenom det mesta som man visste att man inte skulle gå igenom, tagit sig igenom det man var säker på inte skulle gå. Och då vet man. Det finns så mycket osynliga regler som ska följas av de som egentligen inte vet något om en alls. Folk känner sig bra när andra är dåliga, egna brister och fel syns inte lika tydligt då och det är skönt att lägga sig i andras liv, bygga upp en egen bild och historia om saker som hänt för att sedan känna en gemenskap med de som också vet. Gotta sig i att det inte handlar som en själv, känna att man tänker och tycker samma. Ingen kan gå igenom ett liv utan fel och brister hur mycket den än vill vara en som kan. En som vet. Är man politiker eller liknande ger misstag storka konsekvenser, världen kan förändras och männsikor kan råka illa ut. Gör man privata misstag förändras inte världen, men man själv. Enligt andra är man en idiot utan varken känslor eller hjärna, fast man aldrig har haft så mycket ångest, känt så mycket så intensivt att bara dra in luft i lungorna käns jobbigt och svårt. Tänkt så mycket och börjat se saker på så många andra slags perspektiv att hjärnan inte ens tillåts att vila någon timma på natten.
Sitter man i skiten har man inget annat val än att ta sig ur det. Med en lärdom om saker som man kommer ta med sig resten av livet. just nu, bottenlös, om ett tag, jag vet inte. Nu kan jag inte göra mer än att vänta på att tiden ska göra det alla säger att den kan, läka och sånt.